Arzak, Mugaritz och Akelare i all ära. Martin Berasategui är helt i en klass för sig.
I. En. Klass. För. Sig.
…det hade jag aldrig trott om en restaurang i San Sebastian.
Jag har aldrig någonsin upplevt en så komplett middag, en sådan totalupplevelse. Varje smak, varje servering, var en total njutning. Inte ett enda misstag.
Känslorna var blandade inför mitt besök hos Martin Berasategui. Jag visste mycket lite om den här restaurangen, och den ligger långt ute i ”tjottahejti”, i en miljö där det inte ska ligga sådana här restauranger. I en byggnad dock som minst sagt imponerar, men i en matsal som får en att tänka på… Hooks Herrgård á la 1985? Där det sprakar lite från den öppna spisen och en lampa hänger på sne.
Och likt där hans restaurang ligger så verkar Martin vilja hålla sig lite i skymundan. Han varken syns eller hörs så mycket och verkar tom kunna vara en liten ”doldis” bland sällskapet i San Sebastian.
Nu var det någon form av helgdag i Baskien just den här dagen och jag vet inte om det var orsaken till att jag bara hade sällskap av fem andra personer under hela sittningen. Men sju servitörer. Och med ett kök som till storleken såg ut att kunna förse hela F7 i Såtenäs med middag – samtidigt!
Det var minst sagt en form av oro som spred sig när jag slog mig till bords. Jag började tom skissa på en ursäkt till ”snedsteg” när jag skulle behöva berätta om Martin Berasategui på hemmaplan.Vad skulle det bli av det här?
Men så satte den igång, den stora föreställningen. Djupet i smakerna. Texturerna. Kvaliteten på råvarorna. Överaskningarna. Där det bara inte skulle fungera (vit choklad, fisk och oxsvans!?) fick man ett slag på näsan. Alla komponenterna på tallriken. En perfekt middag.















