Publicerat i Övrigt, tagged Massimo Bottura, Modena, Osteria Francescana, The Worlds 50 Best, Twitter den juni 28, 2011 | 1 Kommentar »
…i Modena står Massimo Bottura för.
Jag slängde ut frågan på Twitter igår kväll (vart ska man bo i Modena?) och svaret ovan var det enda svaret jag fick.
I september är det dags att få testa Osteria Fransescana, nummer fyra på The Worlds 50 Best.
Vad. Jag. Längtar.
…och något riktigt spännande är på gång i augusti månad. Ber att få återkomma om detta när det börjar närma sig.
Njut av sommaren!
(bilden är lånad från appuntidigola.it)
Publicerat i Restaurangbesök, tagged Blasieholmen, Gotland, Hitra, Knäred, Matbaren, Stockholm, Värmvik Säteri, Västervik den juni 27, 2011 | 2 Kommentarer »
Det var litet över ett år sedan jag senaste besökte Matbaren men ikväll var det dags igen.
Sicksackandes mellan turister på väg till Blasieholmen hoppades jag lika mycket på att få en plats i baren som att få äta den omtalade wagyuburgaren. Jag hamnade först i kön (ett antal platser här är ”obokade” varje kväll), visades till min plats och där, på disken innanför baren, såg jag en bunt med dom vita små lappar som jag läst om på andra matbloggar; ”WAGYU”, ”Först till kön får först mala”, ”Värmvik Säteri i Västervik” och så vidare…
Men, tji fick jag. Den sista wagyuburgaren innan semester hade serverats i fredags kväll. Två kossor hade slaktats i våras och det mycket begränsade köttet hade nu tagit slut. Typiskt, men jag får skylla mig själv… skulle helt enkelt ha gått hit tidigare!
…och kommer att gå hit senare – då hamburgaren ska komma tillbaka på menyn i höst.
Vad som stod på lappen istället? Sparris. Från Gotland och med persilja, brynt smör och salt. Jag valde att under sittningen ta in den här så jag återkommer till den senare.
Menyn på Matbaren är alltid väldigt läskande tycker jag och likt mina tidigare besök här är det en svår beslutsångest som infinner sig. Bakad gåslever? Den klassiska sashimin på salmalax? Eller vit sparris med murklor och ett 63 graders ägg? Från konditoriet erbjöds ikväll bland annat en efterrätt med yoghurt/persika/honung/hasselnötter/olivolja/havssalt som jag faktiskt har lagat själv en gång – och hade ett jäkla sjå med eftersom ”vit persika” inte var det lättaste (eller billigaste) att få tag på.
Jag valde i alla fall att starta med kammusslor och räkor. Det här visade sig vara en riktigt sommrig rätt med råa kammusslor från Hitra och kallvattenräkor som serverades på ”gurkspagetti”. Musslorna var riktigt söta och fina och fungerade perfekt till den litet heta salladen med koriander, chilli, lime och soya. Och rostad lök på toppen. Enkelt, fräscht och gott.
Sedan kyckling från Knäred som var tillagad med smör och citron i vakumförpackning och ångugn (om jag förstod det rätt) – riktigt saftig och mör. Till detta serverades försiktigt med primörer i form av morot och sparris, creme fraiche och sommartryffel. Behöver man ens säga att det är gott? Dessutom en hel tallrik med sparris vid sidan om – inga konstigheter, en råvara när den är som bäst och dessutom serveras i all sin enkelthet.
”Sommarpudding 2011″ lät som en fin efterrätt vilket det också var. I botten på tallriken fanns jordgubbar och rabarber, sedan hade man doppat grovt skurna bitar surdegsbröd i äggstanning, som var rikligt smaksatt med vanlij, och bränt av detta försiktigt i ugnen. Som avslutning en stor kula vaniljglass. Som en ”bread and butter pudding” fast på Mathias Dahlgrens vis och just ”Sommarpudding 2011″ kändes som en väldigt träffsäker beskrivning med facit i hand.
…en kul detalj är att senast jag besökte Matbaren åt jag ”falsk våffla” till efterrätt; smörstekt surdegsbröd med havssalt och hjortronglass – och surdegsbrödet kom alltså tillbaka i en efterrätt även den här gången.
Kaffe, madeleiner och jordnötskakor avslutade middagen.
Matbaren behöver egentligen ingen närmare beskrivning vid det här laget. Det är alltid lika trevligt att komma hit, miljön och inredningen är oslagbar, personalen är trevlig och det är väldigt ärlig, naturlig och god mat som serveras. Det är liksom inte så mycket krusiduller och det kan vara skönt att slippa sådana ibland!?
Personligen kan jag tycka att prisbilden är aningens hög och det är den största anledningen till att jag inte går hit så ofta.
…men, den som väntar på något gott kan vänta länge, och jag kommer garanterat att besöka Matbaren flera gånger framöver.
Tack för idag, Matbaren.
Publicerat i Restaurangbesök, tagged Djuret, Gamla Stan, Gastropub, lördagslunch, Mistral, Pubologi, Stockholm, surf n turf, The Ultimate Pubologi Experience den juni 23, 2011 | 12 Kommentarer »
Pubologi behöver ingen närmare presentation vid det här laget.
Eller?
Jag bokstavligt talat älskar den här lilla ”gastropuben” i Gamla Stan och det finns inget ställe jag har besökt fler gånger under det senaste året.
Varför? För det första är det alltid riktigt god mat; från en magisk ”Surf n Turf” med ostronemulsion och rågbröd i höstas (måste tillbaka på menyn!?), den lätrimmade torsken med rökig räkbuljong, raviolin med pumpa och tryffel eller en efterätt som kallades för ”Blueberry Hills” – så gott att skaffar jag någong gång en sommarstuga har jag bestämt mig för att kalla den för just ”Blueberry Hills”.
…och för att inte tala om Lördagsluncherna här med meaty mary, ”Hamburgaren Från Helvetet” och jordgubbs-smoothie med sambuca.
För det andra är det grymt trevlig personal. Man känner sig alltid välkommen och blir ompysslad och det är skönt snack på alla sorters nivåer. I en lokal som är liten, trång och surrig men väldigt gemytligt.
Och det är otroligt prisvärt.
För ett tag sedan började man dessutom erbjuda ”The Ultimate Pubologi Experience” på menyn; ”fyra rätter och ett utmärkt sätt att bekanta sig med vår lilla gastropub” som dom själva säger på hemsidan. Och igår var det alltså dags för oss att utforska vad det här handlade om.
Aldrig fel att starta en middag med friterad grishud och majonnäs (eget tillval). De här går dessutom att äta på systerkrogen Djuret.
Först ut var ”Tataki Pubologi Style”, med bläckfisk, blomkålskräm, picklad blomkål, alger, fänkål, brynt smör och picklad ingefära. Många smaker att hålla reda på men som samspelade riktigt fint. Tataki är en metod där fiskens yta (i det här fallet lax) bränns av snabbt och sedan marineras i en mängd kryddor. Den lenaste blomkålskräm och krispighet från både picklad blomkål och råriven fänkål och den ”haviga” smaken från alger är bara underbar. Gott, gott, gott!
Sedan var det dags för gös från Hjälmaren och som var enrisrökt till absolut perfektion. Färskpotatis i botten och bränd färsklök (gillar verkligen bränd lök!) och en skummig velouté av blåmusslor och nässlor. ”Papper” av morot och rödbeta som inte bara var snyggt utan fungerade bra till och stod för det krispiga i den här rätten. Fisken hade varit fin på egen hand (tänk med bara hårdbröd och smör?) men lyftes upp ett par nivåer till av veloutén som var riktigt intensiv i smaken. Senast jag hade så här roligt med nässlor var med dom smörstekta hos Mistral.
Innan det var dags att kliva på nästa tallrik fick vi en liten flaska med gazpacho, som slukades i ett svep, för att bryta av och förbereda smaklökarna på något annat.
Och den bästa serveringen för kvällen i mitt tycke var ”Cheek to Cheek”. Träkolsgrillad kind av Iberico de Bellota-gris, saftig och mör, med tysk vit sparris, krämigt grisblod och krispig pumpernickel. Och under sparrisskummet gömde sig dessutom en bakat ägg á 63 grader. Grisblodet var makalöst gott (vispat blod, mycket kryddor och lite mjöl) och griskinden bara smälte i munnen. Riktigt intressant här var de små bladen som vid första tanken mest var med för ögats skull, jag kan inte komma ihåg vad de hette (kinesisk bladmynta!?) men lyfta upp hela rätten till oanade höjder med lite kanelaktig/lakritsaktig ton. Bara grisblodet och den här örten hade varit en ”Ultimate Amuse Bouche”! Den här får inte missas om du besöker Pubologi.
Vi valde också att lägga till lite ostar och inga konstigheter med dessa. Ofta kan jag känna att om man slänger med ostar i en middag blir det för mycket ost, men det här var en perfekt portion för två.
Som sista servering var det då dags för efterrätt och en grandios tallrik med rabarber inkokta i Sambuca och stjärnanis, med lakritsglass, macaroons med lemon curd, kaksmulor och ”rabarberskum”. Hur i hela friden skulle vi få i oss allt detta? ”Swish” sa det och allt var borta på några minuter. Sällskapet pratade om att glassen på lakrits var den godaste glassen han någonsin har ätit medan jag njöt i fulla drag av de små macaroonerna med härligt, syrlig lemoncurd i mitten. Perfekt, gott – ja larvigt gott till och med!
Jag är beredd att säga, och ta diskussionen om, att du inte hittar en mer prisvärd middag i Stockholm idag. Brukar inte prata om priser i den här bloggen men fyra serveringar (vi valde att lägga till grishud (35sek) respektive ostbrickan (75sek) själva) kostar alltså femhundra svenska riksdaler.
Har du inte redan besökt Pubologi rekommenderar jag starkt att du tar med dig en sedel med Karl XI på och går hit omgående.
Tack för en helkväll, hela Pubologi-gänget!
Publicerat i Restaurangbesök, tagged Alain Ducasse, El Dorado, Hotel de Paris, Lanson, Le Louis XV, Monaco, Monte Carlo Casino, petit fours, Rhum Baba, Versailles den juni 21, 2011 | 17 Kommentarer »
Menyn finns endast på franska och jag vet inte vem av de drygt tio servitörerna i kolsvarta kostymer, som redan har hunnit hjälpa oss till bords, jag ska fråga om hjälp.
Och det är tydligen jag som ska styra allt, eftersom det är jag som har bokat bordet. Det finns bara priser i min meny och det är bara mig man tilltalar bland servitörerna. Här sitter jag som gäst, med mina gäster, liksom.
Vi sitter på det anrika och lyxiga Hotel de Paris i Monaco och vi ska äta lunch hos Alain Ducasse på hans trestjärniga Le Louis XV.
Matsalen här kan vara den vackraste jag någonsin har sett. Inredningen går i guld och pastellfärger. I taket hänger kristallkronor och på golvet en tjock, blommigmönstrad matta. De vackraste av blomsterarrangemang du kan föreställa dig och målningar i både tak och på väggar, som reflekteras av de enorma speglarna på väggarna. Det är makalöst vackert och jag tänker på elegans, glamour och på något sätt romantik och när jag blundar är jag på slottet i Versailles, utan att ha varit där.
Men, det ekar också helt tomt inne i matsalen och vi får istället sitta på verandan med utsikt över klassiska Monte Carlo Casino. Sex gäster, utöver oss, är också här vilket innebär fler servitörer än gäster, i alla fall för dagen. Stämningen är stel och spänd och allt känns på något sätt tungt. Folk som passerar utanför verandan går upp på tå för att se vilka vi är som sitter här och på trappan som leder till hotelentrén står en klunga med turister som har kameran i högsta hugg. Ingen säger något, blickarna känns tomma och kalla och det är knappt någon som rör på sig.
Jag har aldrig någonsin tidigare varit så obekväm och osäker i något som jag var under den första stunden på Le Louis XV.
En champagnevagn rullas in och med pipig röst väljer jag ett glas rosa från Lanson. Vi ger oss på menyn igen och väljer först en förrätt och en varmrätt ur lunchmenyn för att sedan välja dessert ur dessertmenyn. Och vi får reda på att både ost, kaffe och två flaskor vin ingår i lunchen och här får sommeliern fria händer att hjälpa oss. I vinkällaren finns förresten över 400,000 flaskor vin.
Zwampen hade berättat för mig tidigare att brödserveringen på Le Louis XV verkligen var ‘Den Bästa Brödserveringen‘. Och han hade rätt.
Tjugotalet bröd bakas varje morgon och hela bageriet rullas ut till ens bord där man får välja fritt. Jag kommer såklart inte ihåg alla men vi väljer bland till exempel baconbröd, lantbröd, valnötsbröd, fikonbröd, rågbröd, russinbröd, franska baguetter och olivoljebröd. När lunchen är över har jag ätit fyra bröd varav baconbrödet var helt makalöst gott. Tungt i handen men lätt och mjukt att äta, och med stora bitar fläsk i. Salt och/eller osaltat smör till.
Vi får in en ”sommarsallad” med de bästa primörerna som fanns tillgängliga för dagen. Det är fänkål, kronärtskocka, morot, zucchini, rädisor och gurka och en sås på persilja och så långt ifrån en trött gammal ”grönsaksdipp” du kan komma. Vi får berättat för oss att det är ”okej att äta med händerna” nu och den fräscha salladen slukas snabbt.
Till förrätt valde jag en risotto med grodlår vilken kom att serveras med kantareller, vitlök och persilja. Grodlåren var urbenade och just benen hade använts, tillsammans med kycklingfond och smör, till såsen – om jag nu förstod det rätt. Rikligt med parmesanost i risotton och enormt mycket smak i precis allt. Saftiga, möra grodlår och krisp från vitlök och persilja. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte är någon risotto-människa, men nu vet jag hur det ska smaka.
Torsk stod på tur, tillsammans med mer primörer, och en Rouille-sås som slogs över fisken i sista sekund. Det såg inte särskilt spännande ut men smaklökarna vann på knockout över ögonen. Soltorkade tomater, bondbönor, potatis och sparris. Såsen var, trots allt annat gott på tallriken, den stora stjärnan och smakade ljuvligt av ägg och saffran.
En ostälskares stora dröm rullades sedan in på fyra hjul och här behövde man inte heller skämmas. Ostarna mår helt enkelt väldigt bra här och jag valde bland annat camembert, comte och en färsk getost. Just getosten, och de små bondbönorna som ströddes över den, kommer jag att minnas litet extra.
Zwampen skulle visa sig få rätt ännu en gång då han innan min avresa hade pratat om ”efterätternas Rolls Royce”. Jag hade aldrig tidigare ätit en Rhum Baba och vill fortsättningsvis inte heller äta den någon annanstans än här – med tanke på risken att bli mäkta besviken. Först får du välja rom (vi valde en femtonårig från El Dorado – ganska söt och mild) som sedan slås över sockerkakan, som serveras med något så enkelt som vispgrädde med vanilj. På många sätt en enkel dessert men som jag kategoriserar som larvigt god. En dessert jag kommer att ta med mig in i hösten och vintern, och som gör mig glad bara jag tänker på den.
Trots proppmätt och glad skulle det inte vara nog med detta. In kommer ett fat med petit fours och vi undrar om det någonsin kommer att ta slut; limemazariner, kolaflarn och små, bittra chokladtryfflar med hallon och bladguld. Och mer choklad, en hel ask med choklad. Och ytterliggare en vagn men nu med färska marshmallows som klipps över tallriken och madeleiner och macaroons och jag kommer faktiskt inte ihåg vad mer. Och den lilla skvätt rom som blev över från Rhum Baban får vi dricka till kaffet och precis i detta läget är vi rörande överens runt bordet om att det här var en helt makalös lunch på alla sätt och vis.
Säga vad man vill om Monaco och Hotel de Paris och kanske till och med om hela känslan över den här restaurangen. Det är jobbigt att hela tiden ha ögon på sig från servitörerna som studerar varje liten rörelse du gör – ja, jag kan till och med öppna toalettdörren själv! – men det är så det fungerar här.
När man väl sitter vid bordet och har slappnat av inser man snabbt att den enkla och traditionella maten som serveras är tillredd med de bästa råvaror och ingredienser som finns att köpa för pengar – det är rent och det är enormt mycket smak. Det är perfektion.
Allt som allt ser jag det här som den mest prisvärda lunchen jag har ätit på länge och jag skulle gärna återvända någon gång.
…om inte annat för Rhum Baban.
Publicerat i Restaurangbesök, tagged Cannes, Grand Hotel, la Croisette, Le Park 45, Pascal Picasse, Sébastian Broda, Silver Simonet den juni 17, 2011 | 4 Kommentarer »
På Grand Hotel i Cannes, precis i början av den drygt två kilometer långa ‘promenade de la Croisette‘ (en otroligt vacker promenad längs havet), ligger Le Park 45.
Här tog Sébastian Broda över för litet drygt ett år sedan och snabbt förärades hans restaurang en stjärna i Guide Michelin, en stjärna som också var den första för en restaurang inhyst på gamla Grand – det äldsta hotellet på la Croisette.
(bild lånad från travel.aol.co.uk)
Det är ett ungt gäng som driver den här mycket spännande restaurangen idag. Sébastian själv är runt trettio år och, högerhanden i köket, Silver Simonet (som hämtades från Le Louis XV) samt Pascal Picasse är båda kring samma ålder.
(bild lånad från lhotellerie-restauration.fr)
Och just deras unga ålder är något som speglar av sig i både restaurangmiljö och meny. Det är en enkel och avskalad miljö som dock har sina färgklickar, och som inte alls påminner om en restaurang á fransk ”fine-dining”. Idén med menyn är att återskapa något nytt från franska ”klassiker” och man jobbar, som sig bör, med råvaror från lokala producenter och gårdar.
En variant av fransk revolution kan tyckas och det är kul att allt detta sker på just anrika Grand Hotel.
Vi bokade bord här, vilket verkar vara ett måste, och bordet fick vi på uteserveringen med utsikt över Grands trädgård och dessutom havet. Vackert.
(grand-hotel-cannes.com)
Som på många andra restauranger längs la Croisette erbjuds förmånliga priser på menyer á tre eller fem rätter och vi valde att gå för tre rätter den här kvällen.
En liten stenplatta med aptitretare dök upp på bordet; friterad ost och sparris, enkelt och gott, samt en kall tomatsoppa med pesto och med aningens sting i dessutom.
Som förrätt valde jag en fransk biff ”carpaccio-style” med en gelé på buffelmozzarella, ruccola, parmesan, pinjenötter och sommartryffel. Bekanta smaker som man vet fungerar tillsammans och så även i detta fallet. Gott och dessutom snyggt presenterat.
Sedan kanin fylld med foie gras som serverades med mangold, sockerärtor och ”salt citron”. Kaninen var tillagad sous vide i fem timmar, fylld med foie gras och smälte som smör i munnen. ”Salt citron” visade sig vara en pure som bröt av fint mot den feta kaninen (som ju annars brukar kunna vara ganska torr) och sockerärtorna tillförde krisp i munnen. En kanonrätt på alla sätt och vis!
En klassisk fransk efterrätt, clafoutis, fick avsluta middagen men inte heller den här gången skulle jag få bli särskilt tillfredsställd med efterrätten. Clafoutis, som en ungspannkaka med körsbär, serverades med pistagenötglass och en kräm på rostade pistagenötter. Varken spännande för öga eller mun, tyvärr.
Allt som allt var dock Le Park 45 en trevlig och mycket prisvärd upplevelse och jag skulle gärna komma tillbaka hit för att utforska menyn vidare.
En ung och spännande restaurang värd att hålla koll på.
Publicerat i Okategoriserade, tagged Le Louis XV, Mat & Vänner, MC2, Monaco den juni 15, 2011 | 4 Kommentarer »
Jag hade aldrig hört talas om MC2 i Monaco innan jag läste om restaurangen i senaste numret av Mat & Vänner.
Passande nog fanns ett besök i Monaco med på schemat när vi besökte rivieran i förra veckan och ett besök på MC2 tjatades såklart in hos övriga i sällskapet.
Restaurangen, belägen vid marinan, har haft öppet i litet drygt ett år och vid spisen hittar vi förre souschefen på Le Louis XV, vilket direkt gör att man förväntar sig något extra av ett besök här.
Ett intressant, och litet udda, koncept är att man serverar nya rätter varje dag – eftersom man inte har några kylskåp eller andra förvaringsutrymmen i restaurangen. MC2 garanterar alltså de bästa och fräschaste råvarorna för dagen. Med ett sådant koncept krävs kreativitet och det hade varit intressant att ta del av hur snacket går på ett morgonmöte i restaurangen.
Själva restaurangen, både koncept och miljö, känns modernt och på något sätt ungt. Det går i svart, vitt och rött och det är en liten lokal; på insidan uppskattar jag antalet platser till cirka tjugo och ungefär lika många kan slå sig ner på uteserveringen. Spotlights i taket, full inblick i köket och en disk som visar upp dagens råvaror. Den första känslan när man kliver in här är att det är ett kafé man besöker och inte en restaurang.
Inga menyer som sagt utan vi beställer in vad som erbjuds, vilket visar sig vara fyra rätter.
Först ut är en planka med blandade charkuterier och ostar från Medelhavet – inga konstigheter utan bara riktigt gott.
Som förrätt serveras en röra på krabba, avokado och lardo. På toppen råriven rättika och blodgrape och i botten en sås som påminde väldigt mycket om gazpacho. Den lite syrliga såsen bröt av fint mot den feta krabbröran och allt blev väldigt fräscht, gott och hade tydliga smaker rakt igenom.
Sedan en riktigt fullträff; sanktpetersfisk med zucchini och hjärtmusslor. Riktigt knaprigt och fint skinn på den matiga fisken, perfekt tillagad zucchini (knappt tillagad alls) och en ljuvlig sås från musselkoket; ganska gräddig och med mycket smör, men ändå lätt och verkligen helt perfekt.
Efterrätten var dock ett riktigt bottennapp. En grynig mousse på ricottaost med persika, honung och kolaflarn med pistagenötter. På tok för söta smaker för min del och jag valde att inte äta upp – vilket är ganska ovanligt när jag sitter vid bordet.
Känslan är att det finns ett enormt kunnande och en väldig potential här. Konceptet, med nya rätter varje dag, tycker jag är klockrent – det måste verkligen vara en utmaning för kockarna att inte veta vad man ska servera för dagen när man går till jobbet? Spännande för både kocken och stamgästen.
…nackdelen blir väl den minimala valfriheten.
Jag gillar ändå den här typen av uppstickare och att man dessutom gör det i en stad som Monaco känns extra kul. Ett stort frågetecken dock då vi var dom enda gästerna under vår sittning på dryga 1,5 timme? Kvällen var garanterat en förlustaffär för MC2 och på något sätt fanns där ett skimmer av frustration bland servitören och kockarna – ja kanske över hela restaurangen till och med.
Hoppas att man håller i och att folk inser värdet av och i en sådan här restaurang.
MC2 är väl värd ett besök om du är i Monaco.
*****
MC2
27, boulevard Albert 1er
Telefon: +377 99 99 00 10
Publicerat i Restaurangbesök den juni 15, 2011 | Lämna en kommentar »
Jag vet egentligen inte så mycket mer om den här restaurangen än att den ligger i centrala Cannes och har drivits av samma familj i tre generationer.
…och att jag kommer tillbaka hit nästa gång.
Det här är en skaldjursrestaurang där man inte bryr sig om något annat än kvalitet och färskhet.
Astoux et Brun ser inte mycket ut för världen på varken ut- eller insidan, och känns ganska ”turistig” vid första anblicken. Det tar tid att beställa, det tar tid att få in maten och det tar tid att få betala.
Vi lyckades hitta hit en lördagskväll och insåg efter en stund till bords att vi hade haft tur när köerna började ringla sig utanför. Trots lågsäsong blev det absolut fullt i restaurangen (ingen annan restaurang hade i närheten av samma tryck) och besvikelsen i ansiktet hos de som fick promenera vidare var uppenbar.
I den ganska svårbegripliga menyn beställde vi in en skaldjursplatå med matiga krabbor, fina ostron, musslor och de bästa havskräftor jag någonsin har ätit.
…för en spottstyver.
De få gånger i livet man springer på ett sådant här ställe handlar det om ren och skär glädje. Semesterkänslan och närheten till havet i kombination med skaldjur kan ha spelat sitt spratt, jag är medveten om det, men en minnesvärd middag var det i alla fall.
Publicerat i Övrigt, tagged Facebook, Frantzén/Lindeberg, kockelit, Twitter den juni 15, 2011 | Lämna en kommentar »
Publicerat i Övrigt, tagged Dagens Industri, DI, Krogtoppen, New York Times, Restaurang VOLT, Volt den juni 13, 2011 | Lämna en kommentar »
Restaurang Volt har alltså blivit recenserade på nytt i Dagens Industri, bara drygt tre månader efter första recensionen i samma tidning.
Varför?
När Volt först recenserades i DI var det en pinsam, dålig – ja rent ut sagt – bedrövlig nivå på texten som handlade om allt annat än Restaurang Volt, och många respekterade matbloggare valde att skriva av sig ordentligt i kommentatorsfältet tillhörande recensionen.
Jag valde i samma veva att slänga iväg ett e-mail till ”Krogtoppen” och fick som svar att man, mer eller mindre, bara hade gjort samma bedömning som White Guide:
”Värt att notera är att vår poängsättning ligger i nivå med de betyg som Volt
fick i krogguiden White Guide, som publicerades samma vecka som vår
recension. I White Guide fick Volt 68 av 100 och hos oss alltså 18 av 25.”
Första recensionen hittar ni här och recensionen från i helgen hittar ni här.
Så, varför en recension på nytt bara tre månader efter den första? Knappast någon annan restaurang som blivit recenserade igen så snabbt…?
…gör om, gör rätt?
*****
För övrigt har Volt blivit omnämnda i ingen mindre än New York Times:
”Thankfully, there are several places that are committed to serving locally sourced food that takes Swedish cuisine to the next level. One of the most enjoyable is the city’s newest culinary star, Restaurang Volt”
Det tycker jag är riktigt jäkla kul och det måste helt enkelt bli en besök på den här restaurangen snart igen.
Gå dit om ni inte har varit där.
Här kan du läsa om mina tidigare besök på Volt.
|
