Det här blir ett blogginlägg som verkligen är i det senaste laget, men vad finns det att säga som inte redan är sagt angående Dinner by Heston?
Dinner är den mest uppsnackade restaurangen på länge och det får väl fortfarande anses som en av dom restaurangerna det snackas mest om även idag? Heston Blumenthal syns överallt och det går att läsa om restaurangen, som är Hestons första utanför Bray, precis överallt.
Resultatet har blivit att det inte är det lättaste att få tag på bord här. Just nu är det fullbokat över hela sommaren och jag hade nog helt enkelt en del tur när jag fick ett bord för litet drygt två veckor sedan.
Dinner by Heston ligger inne på überlyxiga Mandarin Oriental i Knightsbridge, i dom västra delarna av centrala London. Här huserar även Daniel Boulud med ”Bar Boulud”. Precis bredvid hotellet ligger adressen ”One Hyde Park” där en lägenhet i dom nybyggda husen nyligen såldes för 140 miljoner pund – men då ingick också en egen, underjordisk (!) gång till Hestons restaurang.
…oklart huruvida köparen behöver boka bord eller inte?
(bild lånad från luxist.com)
Hur som helst, förväntingarna kan inte vara annat än monumentala när man kliver in här. Och det kanske är det som är just det stora problemet med Dinner by Heston; man har läst allt, sett allt och hört allt angående både Heston Blumenthal och Dinner och känslan när man väl slog sig till bords var att detta inte skulle bli lika spännande som man hade förväntat sig på förhand.
Menyn här är inspirerad av den brittiska gastronomins historik; det handlar om dess ”egendomliga historia och språkliga lekfullhet” så tidigt som för 600 år sedan, med ”ris och fläsk”, eller så sent som på 1940-talet då man tydligen tillagade ”torsk i cider”. Det här konceptet har självtklart hjälpt till att bygga på kring uppmärksamheten för restaurangen.
Här finns ingen avsmakningsmeny utan man beställer när, vad och hur man vill. Dinner har öppet för lunch och då erbjuds en trerättersmeny för £28.
Vad gäller lekfullhet så handlar det om sådan till störst del i menyn. Vet man inte sedan tidigare är det omöjligt att lista ut vad till exempel en ”köttfrukt” är? Eller just ”ris och fläsk”, som visar sig vara en risotto. Och jag noterar att ”ketchup” är något som Heston gillar att servera, ja jag räknar till hela tre olika sorters ketchup i menyn: gurkketchup, musselketchup och svampketchup.
Vi gör entré genom en cocktailbar och matsalen är riktigt elegenat där glasväggar från golv till tak möjliggör för alla gäster att få en titt in i köket. Och där fastnar blicken på grillen som kostade £70,000 att bygga och där man bara grillar annanas – på ”grillspett”. Andra kul detaljer jag noterar är de bakformsliknande lampskärmarna (lekfullheten speglar av sig litet även här), eller väggen i baren med recept från gamla brittiska kokböcker. Och, visserligen var det mörkt när vi satt här, men vyn över Hyde Park måste vara fantastisk om man är här på dagtid. Besticken gick, på något sätt, att känna igen från ”loggan” till The Fat Duck?
(travelmodus.com)
I köket basar Ashley Palmer-Watts som har funnits med på The Fat Duck sedan 1999 (när restaurangen fick sin första stjärna) och nyligen, innan Dinner, som ”executive Head Chef” för alla restauranger som nu innefattar The Fat Duck Group; The Fat Duck, The Hinds Head och The Crown Pub (samtliga i Bray).
Jag hade bestämt mig tidigt för att starta med den omtalade Meat Fruit som är daterad tillbaka till c.1500, vilken Heston serverar cirka 800 av i veckan här. Kycklinglevermousse i ett ”skal” av mandarin och trots att jag har läst det mesta om just den här rätten var det både roligt och gott. Moussen fryser man ner och sedan dopas den i en gele av mandarinolja/pure, glukos och gelatin. Serveras med ett grillat surdegsbröd. Själva moussen var krämig, lätt och bara försvann i munnen. Riktigt gott till och med!
Sedan beställde jag pilgrimsmusslor (c.1826 inspirerad från boken ”The Cook and Housewife’s Manual Mistress” av Megan Dodds) med ”gurkketchup” och gurkört. Också detta gott men egentligen inte så överaskande. Perfekt stekta musslor och ketchupen, som var lite sötsyrlig, passade bra till.
”Black Foot Pork Chop” (c.1816 inspirerad av ”Carême’s residency in London”), en ordentlig bit fläskkotlett först tillagad 3 timmar sous-vide och sedan vänd på grillen för litet krispig och salt yta. Dessutom tillagad på benet och serverad rosa i mitten, vilket ju inte är helt vanligt med fläsk. En riktigt ordentlig bit kött, saftigt och gott, som serverades med spetskål och (även här) en litet sötsyrlig senapssås. Black Foot? Löst översatt, om jag inte är fel ute, kan man även säga Pata Negra?
Avslutade med en chokladkaka (c.1730 inspirerad av ”The Complete Practical Cook by Charles Carter”) som var riktigt mäktigt, med passionsfruktgelé i mitten och ingefärsglass till. Gott och inga konstigheter, men jag fick faktiskt kämpa för att få ner allt.
…men vi var även tvugna att beställa in annanasen från grillen, ”Tipsy cake” (c.1810) och annansen i sig smakade ljuvligt med lite karamelisard yta och köttigt, saftigt innanmäte. Den stora stjärnan dock, briochen som serverades till, och hade ett lager av ”grill-juice” från annansen över sig. Mums.
Som avslutning bjöd köket på en ganache smaksatt med Earl Grey och en liten krispig kaka.
Sällskapet för kvällen valde följande:
"Rice and Flesh" (c.1390), Saffron, Calf Tail, Red Wine
"Powdered Duck" (c.1670), Smoked Fennel, Potato Puree
Hög ljudnivå i restaurangen fick oss att säga ”va!?” till servitören både en och två gånger, som i övrigt var alert och trevlig, men här finns egentligen inget att klaga på. Upplevelsen i sig var kul, maten var riktigt god, men känslan när vi promenerade genom Hyde Park var att Dinner by Heston inte tog oss med storm.
Kanske har jag mig själv att skylla och kanske hade jag hoppats på lite mer överaskningar á la The Fat Duck, trots att jag visste att det här inte var ”Fat Duck 2.0″. Kanske gick jag helt enkelt hit med fel inställning?
Om jag kommer att besöka Dinner by Heston igen?
Kanske.
…restaurangen har i alla fall gjort mig än mer nyfiken på The Fat Duck.
Read Full Post »
